Ja då sitter man här igen då och klottar i bloggen. Kan fan inte låta bli är så mysigt att sitta o skriva just nu när jag kan skriva om sådant som varit roligt! Fast en tråkig sak hände ju idag och det var att jag fick veta att jag fått IG på matteprovet. Men kan inte påstå att det kom oväntat, jag menar matte är ju ett ämne som jag inte tycker om eller är så intresserad av heller. Faktum är att jag inte är så intresserad av något skolämne. Så just nu ligger jag efter i typ allt och har gaanska hög frånvaro... milt uttryckt visserligen men jag ska nog komma ikapp! Den där jävla förkylningen som sumpade massa för mig i början av terminen.

Men, men nu tar jag nya tag.  Och gissa vad! Jag o mamma köpte precis en varsin Rosabandet bakelse från Lundbergs konditori där jag hade praktik, dom är så fina och en del av pengar går ju till en bra sak så man kan äta dom med lite gott samvete. Får bara hoppas att dom ens är ätbara men det antar jag med tanke på hur mycket som sålts! Dom ska i alla fall smaka jordgubbe. Så får väl hoppas det!

Jag har en känsla av att den här veckan kommer bli ganska trevlig. Känns som att det går framåt, jag fyller år på fredag o slutar klockan tolv på onsdag och fredag. Det gjorde vi även idag tjoho! Ser fram emot fredag såååå jättemycket!! Så just nu sitter jag och headbangar till Rammstein medan jag skriver, ännu bättre!

Nu kan jag se hur mycket jag gått miste om. Tiden har runnit iväg utan att jag ens märkt det, utan att förstå hut mycket som gått förlorat. Mitt framför ögonen på mig har allt försvunnit, lösts upp. Mina år som tonåring som borde vara dom bästa åren i mitt liv har jag knappt något minne av. Det är som om att jag levt i en dimma, allt har hänt så snabbt och nu när jag snart är sjutton kan jag se det. Och jag vill ha åren jag missade tillbaka. Kanske var det därför jag gjorde det där dumma? Svaret är ja. För när jag gjorde det kändes det som att jag uppnådde vad jag velat sedan jag var liten. Jag var någon och jag existerade. Fan att en sån här skit sak kan bli så stor och förstöra så mycket. Visst skäms jag, när jag tänker på familjen. När jag tänker på mamma. Men jag har i alla fall lärt mig att jag inte behöver göra sånt för att finnas. Det är ju som Robin sa när jag berätta om att jag knappt åt. "Du har ju massa som älskar och stöttar dig." Det är sant, det har jag och det vet jag. Men att få höra det gör det lättare att tro på. Det kanske låter dumt? Ja, förmodligen. Men det är så jag fungerar och jag kan inte hjälpa det. Mycket har jag ändrat på det senaste året och jag har kommit jävligt långt, bara över sommaren.

Men det där hålet inom mig finns fortfarande kvar. Jag saknar något men jag vet inte vad.

Jag är ledsen över något men vet inte vad. Jag ingen aning alls faktiskt, vet inte ens vad det beror på. Är det något jag själv gjort eller något någon annan gjort? Eller är det kanske något som ingen har gjort? Något som helt enkelt saknas i mitt liv, någon eller något som jag behöver. Shit, så många frågor jag har. Men finns det någon som kan svara? Kanske en psykolog eller kurator? Blä. Till någon sådan vill jag inte gå, jag hatar att prata om saker som jag känner och som har hänt. Den enda jag kan berätta sådant för det är Robin. I alla fall kan jag berätta det mesta för honom, jag försöker berätta men det går inte alltid. Så vad gör jag?

Jo jag stänger in det. Gömmer det och låter tankarna bränna gång på gång tills jag kan berätta. Tills jag kan prata om det. Men det kan ta flera månader, ibland år eller så säger jag inget alls.

Jag skriver och skriver hela tiden. Om inte i denna blogg så i mina låtar. Jag kan sjunga eller skiva ner känslorna och tankarna offentligt som jag gör nu men jag kan inte prata om det med mina närmaste. Konstigt kanske? Att jag har lättare för att prata med folk jag inte känner, så länge det inte är någon kurator. Då känns det bara påtvingat, man måste berätta. Men här får jag välja mer vad jag vill avslöja för er som läser. Undrar vad ni får för uppfattning av mig egentligen? Tufft ...

Så sjukt jävla uttråkad är jag. Och det jag sitter och väntar på är en dryg bussresa till filipstad och sen... sov. Så spännande menar jag.

Synd att Joar jobbar så förbannat länge, så jag måste sitta här och vänta.

Och tyvärr Johanna och Cicci men jag kan inte komma på någon fest ikväll, tyvärr. Det känns också jävligt tråkigt och irriterande.

Men blir ju i alla fall mysigt att vara med Joar, även om det dröjer.

Så tillslut blev det inlägg! Ett kort visserligen.