Satt i skolan i vårt omklädnings rum i över en halv timme idag. Detta gav mig i alla fall läge att utnyttja mina gratis sms. Inte så många kvar nu av dem dock...

Men i vilket fall, nu till det jag började fundera över medan jag satt där och kollade på tjejer som sprang in och ut hela tiden.

Fjortis, vad är det egentligen? Är det ens något?

Jag menar alla ser ju fjortis på olika sätt. Många kalla tjejer med blont eller blonderat hår och foundation för fjortis. Förut var även jag en av dem. Jag bara antog att personer jag såg var dumma i huvudet, mycket beror på att alla tjejer jag träffat som varit så där sminkade och blonda oftast varit elaka och helt enkelt störda enligt mig.

Men det senaste halvåret har jag förändrats. Jag har slutat döma folk efter hur de ser ut, jag har slutat tro dåligt om alla jag mött. Jag struntar numera helt och hållet i hur någon ser ut.

Förut var jag ju en som folk kallade emo, nu är jag en folk kallar fjortis.

Jag bara undrar, är det rätt?

Vad ger oss rätten att bestämma vad andra är och inte är?

Till exempel, när man kollar i tidningen SOLO så får man se en hel del av hur vi tjejer ska se

ut. i alla fall enligt det så kallade modet. Vi ska vara otroligt söta, ha perfekt hy, vara sexiga men inte så det blir over the top, vi ska helt enkelt vara perfekta. Är vi inte det blir vi utstötta.

Det är fel på oss, vi duger inte och vi skulle aldrig kunna bli modeller. Det är sådant jag fått höra mycket och varje gång jag förut gick förbi en sån där reklam plansch med en tjej på så kände jag en sådan fruktansvärd ångest och ville inget hellre än att få se ut som hon på bilden. Jag var långt ifrån trygg i mig själv och jag vet att det finns många som känner så som jag känt. Jag hatar det, jag vill stoppa det. Jag vill bara slita sönder alla fuckade ideal som styr vårat liv! Men vi tjejer är inte dom enda offren.

Killar har också en otrolig press på sig. Kolla bara på alla bilder av manliga modeller. Men av någon konstig anledning så uppmärksammas tjejernas ideal mest. Varför är det så?

För att vi var och fortfarande är under mannen i det mesta? Det är inte helt jämställt, det är långt ifrån. Men med jämställt menar jag inte bara att män och kvinnor ska ha samma regler och sådant när det gäller allt utan även att mobbning, våldtäkter och rasism slutar.

Jag vet vad jag pratar om.

När jag var fem år funderade jag på att ta livet av mig. Jag minns det så väl, alla gånger jag låg i badkaret och låg under vattnet. Så många gånger som jag stod vid en hög avsats och såg ner och jag undrade varje gång tankarna kom, även när jag blev äldre.

Kommer någon ens att sakna mig?

Det är nog den största frågan. Den har jag alltid ställt mig och alltid svarat samma sak. Att det kommer ingen göra, de kommer bli glada att slippa mina problem.

När det går så långt så mår man verkligen dåligt. Men jag lyckades vända tankarna.

Fråga min mamma om ni inte tror mig när jag säger att jag förändrats. Kanske svårt att tro att jag kommit ifrån dom tankarna på bara ett år. Allt är tack vare Robin. Men inte ens han kan läka ihop de största såren. För det finns faktiskt dom som aldrig läker.

Har du också blivit våldtagen, utsatt för övergrepp eller slagen av den du älskar så vet du vad jag pratar om. Det är det värsta som hänt mig, jag vill bara ta bort allt, sudda ut det så jag slipper vara så rädd nu. Mycket har jag kommit över men rädslan att det händer igen, rädslan för smärtan... den är kvar och den lämnar mig aldrig.

Jag såg en handikappad man idag. Han satt i en sorts rullstol som kördes av hans personliga assistent, eller son eller vad det nu kan ha varit. I vilket fall så har ja kommit på en sak, det slog mig idag när jag stod i kön inne på konsum och såg den där mannen.

Vi skäms.

Vi vet inte hur vi ska bete oss.

Vi kan inte titta på "dem".

Vi kan inte sluta stirra på "dem".

Vi tycker "dem" är äckliga.

Det här är många reaktioner jag märkt att handikappade, eller cp-skadade personer kanske jag ska säga, har fått av människor runt omkring.

Jag menar inte att alla reagerar så här det finns många som hjälper och tar hand om dem.

Men det finns nog fler som blir äcklade av dem, känner avsky eller bara inte vet hur de ska bete sig när en handikappad är i närheten. De klarar inte av att se på den handikappade.

Varför? Skäms dem, eller stör de sig på dem?

Jag kan inte förstå varför vi människor ska bli så besvärade när något är annorlunda.

Man vet inte "hur man ska bete sig när de är i närheten".

Man vet inte "hur man ska bemöta dem".

Vad sägs om att bete sig som om de faktiskt vore människor, precis som vi. För det är de faktiskt och de förstår ofta mer än vad vi tror. Bara för att deras kropp inte fungerar som den ska kanske hjärnan gör det? Det vet vi ju inte.

Och hur det än ligger till, vilken ''skada'' de än har så är de värda lika mycket som vi andra.

Det kan lika gärna vara du som sitter där en dag, i en rullstor och gör olika ljud och gester för att göra dig förstådd. Det är faktiskt sant, det kan hända vem som helst.

Det kan hända när som helst. Jag lovar.

Det är inget jag skulle önska min värsta fiende ens. Att inte kunna gå, inte prata eller göra något annat man är van vid. Eller så kanske man är van det, man kanske föddes så?

I vilket fall som helst är det inget jag önskar någon, men jag önskar jag kunde få andra att förstå att det inte är något fel.

Och oftast är det inte barnen som stirrar, som alla verkar tro. Det är faktiskt dom vuxna.

Varför? Tycker ni det är intressant på något vrickat sätt? Eller stör ni er på det eller vad är det? Det finns ju inget att se så varför i helvete ska ni glo?

Varför ska allt göras så komplicerat?

Hej.

Då var det dags igen, dags att skriva blogg. Det har nästan blivit som ett beroende, jag gillar ju att sitta vid datorn sen är det faktiskt väldigt skönt att skriva av sig.

Nästan lika skönt som rosa är vackert. Jag bara älskar rosa, det har jag alltid hjort men nu på senare tid har älskandet blivit till galenskap. Jag är helt enkelt Rosadalen, så numera klär jag mig i rosa istället för svart och jag måste erkänna att färgen man bär påverkar ens humör.

Rosa är så härligt trevligt liksom. Men gud vad jag tjatar om rosa!

Ni måste tro att jag har lite att göra på dagarna och det stämmer faktiskt. Jag har extremt lite att göra. Kanske är det därför jag lagt märke till så mycket när det gäller rosa?

Men det börjar arta sig kan jag stolt skriva! Jag har fått nya vänner och har börjat njuta mer av livet. Men det vet ni ju redan? Jag ville ändå skriva det, visst är jag busig!

Men nog tjatat om rosa, det är väl nu jag borde skriva om något vettigt? Som till exempel...

Jag vet fan inte vad jag ska skriva om som är vettigt! När jag inte sitter och ska skriva blogg så kan jag komma på massa vettiga saker att skriva, men nu står det bara still! Det här suger!

Kanske är jag bara... konstig? Ja, det är jag faktiskt. Det skulle ni förstå om ni verklogen lärde känna mig och min dåliga humor... blaha på mig! Kanske ska skriva lite om vad jag ska göra idag? Ja, det låter väl som en bra idé! Eller jag vet inte men jag testar det i alla fall.

Jag sitter ju just nu hemma och klottrar på bloggen som ni säkert redan vet. Och resten av dagen ska jag också vara hemma på grund av den här jävla magen! Men jag slipper i alla fall stå och stirra på en deg som blandas... men ska väl försöka hitta på något.

Jag har ju blivit så fruktansvärt social numera så jag vill helst dra in till stan och leka med någon. Det låter väl kul? Vill du komma och leka med mig?

Tänkte väl det.

And I'm out. Peace.

// Barbie

På väg in till stan idag la jag märke till hösten, hur fina löven var och hur frisk luften kändes. Det kändes som att det inte fanns plats för dåliga eller jobbiga tankar. Men visst försökte de lägga sig i och förstöra den lilla glädje jag lyckats hitta, men jag tillät det inte. För en gångs skull var jag starkare än min ångest. Kanske är det som mamma sa, att jag kommit långt. Jävligt långt. Ni anar inte hur skönt det känns att kunna njuta av något, att kunna glädjas utan att något trycker i bröstet eller tankar som kommer tillbaka och slår en ur balans gång på gång. Jag är så van den känslan att jag inte minns när jag senast verkligen var lycklig, inte utan något som störde och krossade allt.

Känslan är obeskrivligt underbar.

 Ja då sitter man här igen då och klottar i bloggen. Kan fan inte låta bli är så mysigt att sitta o skriva just nu när jag kan skriva om sådant som varit roligt! Fast en tråkig sak hände ju idag och det var att jag fick veta att jag fått IG på matteprovet. Men kan inte påstå att det kom oväntat, jag menar matte är ju ett ämne som jag inte tycker om eller är så intresserad av heller. Faktum är att jag inte är så intresserad av något skolämne. Så just nu ligger jag efter i typ allt och har gaanska hög frånvaro... milt uttryckt visserligen men jag ska nog komma ikapp! Den där jävla förkylningen som sumpade massa för mig i början av terminen.

Men, men nu tar jag nya tag.  Och gissa vad! Jag o mamma köpte precis en varsin Rosabandet bakelse från Lundbergs konditori där jag hade praktik, dom är så fina och en del av pengar går ju till en bra sak så man kan äta dom med lite gott samvete. Får bara hoppas att dom ens är ätbara men det antar jag med tanke på hur mycket som sålts! Dom ska i alla fall smaka jordgubbe. Så får väl hoppas det!

Jag har en känsla av att den här veckan kommer bli ganska trevlig. Känns som att det går framåt, jag fyller år på fredag o slutar klockan tolv på onsdag och fredag. Det gjorde vi även idag tjoho! Ser fram emot fredag såååå jättemycket!! Så just nu sitter jag och headbangar till Rammstein medan jag skriver, ännu bättre!

Nu kan jag se hur mycket jag gått miste om. Tiden har runnit iväg utan att jag ens märkt det, utan att förstå hut mycket som gått förlorat. Mitt framför ögonen på mig har allt försvunnit, lösts upp. Mina år som tonåring som borde vara dom bästa åren i mitt liv har jag knappt något minne av. Det är som om att jag levt i en dimma, allt har hänt så snabbt och nu när jag snart är sjutton kan jag se det. Och jag vill ha åren jag missade tillbaka. Kanske var det därför jag gjorde det där dumma? Svaret är ja. För när jag gjorde det kändes det som att jag uppnådde vad jag velat sedan jag var liten. Jag var någon och jag existerade. Fan att en sån här skit sak kan bli så stor och förstöra så mycket. Visst skäms jag, när jag tänker på familjen. När jag tänker på mamma. Men jag har i alla fall lärt mig att jag inte behöver göra sånt för att finnas. Det är ju som Robin sa när jag berätta om att jag knappt åt. "Du har ju massa som älskar och stöttar dig." Det är sant, det har jag och det vet jag. Men att få höra det gör det lättare att tro på. Det kanske låter dumt? Ja, förmodligen. Men det är så jag fungerar och jag kan inte hjälpa det. Mycket har jag ändrat på det senaste året och jag har kommit jävligt långt, bara över sommaren.

Men det där hålet inom mig finns fortfarande kvar. Jag saknar något men jag vet inte vad.

Jag är ledsen över något men vet inte vad. Jag ingen aning alls faktiskt, vet inte ens vad det beror på. Är det något jag själv gjort eller något någon annan gjort? Eller är det kanske något som ingen har gjort? Något som helt enkelt saknas i mitt liv, någon eller något som jag behöver. Shit, så många frågor jag har. Men finns det någon som kan svara? Kanske en psykolog eller kurator? Blä. Till någon sådan vill jag inte gå, jag hatar att prata om saker som jag känner och som har hänt. Den enda jag kan berätta sådant för det är Robin. I alla fall kan jag berätta det mesta för honom, jag försöker berätta men det går inte alltid. Så vad gör jag?

Jo jag stänger in det. Gömmer det och låter tankarna bränna gång på gång tills jag kan berätta. Tills jag kan prata om det. Men det kan ta flera månader, ibland år eller så säger jag inget alls.

Jag skriver och skriver hela tiden. Om inte i denna blogg så i mina låtar. Jag kan sjunga eller skiva ner känslorna och tankarna offentligt som jag gör nu men jag kan inte prata om det med mina närmaste. Konstigt kanske? Att jag har lättare för att prata med folk jag inte känner, så länge det inte är någon kurator. Då känns det bara påtvingat, man måste berätta. Men här får jag välja mer vad jag vill avslöja för er som läser. Undrar vad ni får för uppfattning av mig egentligen? Tufft ...