Nu kan jag se hur mycket jag gått miste om. Tiden har runnit iväg utan att jag ens märkt det, utan att förstå hut mycket som gått förlorat. Mitt framför ögonen på mig har allt försvunnit, lösts upp. Mina år som tonåring som borde vara dom bästa åren i mitt liv har jag knappt något minne av. Det är som om att jag levt i en dimma, allt har hänt så snabbt och nu när jag snart är sjutton kan jag se det. Och jag vill ha åren jag missade tillbaka. Kanske var det därför jag gjorde det där dumma? Svaret är ja. För när jag gjorde det kändes det som att jag uppnådde vad jag velat sedan jag var liten. Jag var någon och jag existerade. Fan att en sån här skit sak kan bli så stor och förstöra så mycket. Visst skäms jag, när jag tänker på familjen. När jag tänker på mamma. Men jag har i alla fall lärt mig att jag inte behöver göra sånt för att finnas. Det är ju som Robin sa när jag berätta om att jag knappt åt. "Du har ju massa som älskar och stöttar dig." Det är sant, det har jag och det vet jag. Men att få höra det gör det lättare att tro på. Det kanske låter dumt? Ja, förmodligen. Men det är så jag fungerar och jag kan inte hjälpa det. Mycket har jag ändrat på det senaste året och jag har kommit jävligt långt, bara över sommaren.

Men det där hålet inom mig finns fortfarande kvar. Jag saknar något men jag vet inte vad.

Jag är ledsen över något men vet inte vad. Jag ingen aning alls faktiskt, vet inte ens vad det beror på. Är det något jag själv gjort eller något någon annan gjort? Eller är det kanske något som ingen har gjort? Något som helt enkelt saknas i mitt liv, någon eller något som jag behöver. Shit, så många frågor jag har. Men finns det någon som kan svara? Kanske en psykolog eller kurator? Blä. Till någon sådan vill jag inte gå, jag hatar att prata om saker som jag känner och som har hänt. Den enda jag kan berätta sådant för det är Robin. I alla fall kan jag berätta det mesta för honom, jag försöker berätta men det går inte alltid. Så vad gör jag?

Jo jag stänger in det. Gömmer det och låter tankarna bränna gång på gång tills jag kan berätta. Tills jag kan prata om det. Men det kan ta flera månader, ibland år eller så säger jag inget alls.

Jag skriver och skriver hela tiden. Om inte i denna blogg så i mina låtar. Jag kan sjunga eller skiva ner känslorna och tankarna offentligt som jag gör nu men jag kan inte prata om det med mina närmaste. Konstigt kanske? Att jag har lättare för att prata med folk jag inte känner, så länge det inte är någon kurator. Då känns det bara påtvingat, man måste berätta. Men här får jag välja mer vad jag vill avslöja för er som läser. Undrar vad ni får för uppfattning av mig egentligen? Tufft ...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tänkte först att man kanske kunde göra som med blogg.se och liksom göra så att man direkt kommer till den nya bloggen istället för till denna men nej då! Så gör så att jag slänge upp en länk igen!   Min blogg om funderingar, asperger och alla möj...

För er här i världen som missat det så har jag blytt blogg till pinklyrics.blogg.se. Det har hänt mycket sen jag levde här senast, helt annorlunda ser jag ut! Så är ni nyfikna är det bara att snoka på den!   http://pinklyrics.blogg.se ...

Mascara. Foundation. Ögonbryns penna. Det är de två jag använder mig mest av just nu. Jag ska snart köpa mig en ny dippliner, men när vet jag inte. Men jag vet en annan sak, jag insåg det för några veckor sedan. Jag är sminkberoende. Jag kan seriöst...

Jag kan höra dem där utanför. De är alldeles utanför mitt fönster, precis som de är varje fredag och lördag kväll. De har druckit alkohol, det hör jag direkt. Men jag hör också att de spelar teater, de låtsas vara fullare än vad de egentligen är. De ...

Satt i skolan i vårt omklädnings rum i över en halv timme idag. Detta gav mig i alla fall läge att utnyttja mina gratis sms. Inte så många kvar nu av dem dock... Men i vilket fall, nu till det jag började fundera över medan jag satt där och kollade ...